beatabeata

På väg mot gymmet idag ringde jag Johan. Vi pratade en stund om hur sinnessjukt kallt det har gått och blivit i Edinburgh. Regn och blåst var jag beredd på, men I did not sign up for iskyla. Det är någon form av köldrekord i UK och det går rykten om stundande snöoväder. Just typiskt.

Väl nere på gymmet sprang jag som bäst på löpbandet när det började ljuda en obehaglig signal i lokalen. På signalen följde ett meddelande som sa att det brann och att alla skulle utrymma lokalerna. En normal reaktion hade troligtvis varit att göra som meddelanderösten sa. Ett mindre normal reaktion hade varit att inte röra sig ur fläcken. Ingen inne på gymmet rörde sig ut fläcken. Personalen fick gå runt och förklara för folk att det brann och fråga om vi vänligast kunde ta våra förnuft till fånga och gå ut. Inte ett scenario man förväntar sig skulle följa på ett brandlarm.
Man föreställer sig någon dåre som springer runt i fullständig panik och skriker "det brinner, det brinner". Inte en kollektiv axelryckning med påföljande suck över att behöva avbryta sin träning.

Nåväl, kanske 100 stycken svettiga och sura stackare fick snällt traska ut i iskylan (som sagt, köldrekord. Keep that in mind) och vänta på att brandbilar, brandmän och några viktiga farbröder med walkie-talkies gjorde sin grej. Det var förödmjukande. Folk pekade på oss och skrattade. Som om vi hade valt att stå utomhus i ( -2 grader, sa jag det?) linne och frysa. Till slut visade det sig att problemet inte rörde Virgin utan hotellet som ligger vägg-i-vägg. Vi fick gå in och vad som hände med hotellet vet jag inte. Allt jag vet är att jag fortfarande fryser och antagligen kommer att bli ärrad för livet av händelsen.