GAAAAAAAAAA!
Det kan upplevas som något paradoxalt att vår lärare insisterar på att vi ska referera till beprövade teorier när han själv aldrig gör det. På något sätt, någon gång, whatsoever. Lite svårt att veta då liksom.
Imorgon fyller jag år, HURRA!
Först ska Johan, Olof, Johanna, Stefan, min flatmate Enno och jag gå ut och äta en bit mat och efter det väntar födelsedagskalas på Amicus Apple med resterande bekanta i stan. Förutsatt att den här uppgiften-from-hell inte tagit kål på mig innan dess vill säga. Som det känns nu så är risken dock stor att jag hoppar ut genom fönstret och simmar över till GBG bara för att slippa undan. Från uppgiften alltså, inte kalaset.
En rubrik.
Förra creative briefen tillbaka, branding testet avklarat och endast en liten, liten media byuing plan kvar.
Piece of cake.
Det var längesedan jag visade er bilder på min fina, fina stad. Det är dags att göra det nu.
Två olika delar av National Museum of Scotland (där Jean Muir utsällningen för tillfället finns att skåda).
Det är många byggnader som är kombinationer av gamla urtjusiga stenhus och nya delar (tvivelaktiga) moderna tillbyggnader. Den vänstar bilden visar en del som egentligen är mer laxrosa. Jag tycker att den ser ut som en stor napoleonbakelse.
George Square har allt som krävs för att ett torg ska bli hippt - skateare, fyllegubbar och en och annan galen hundtant.
Den högra bilden tog jag när det var fantastiskt fint ljus men eftersom jag inte lyckats överlista min kamera än är det den och inte jag som bestämmer. Vi jobbar på det dock.
Tog den främst för att visa min vän Charles - kommer att tänka på dig varje gång jag går där!
Finn ett fel.
Fina små butiker kring Bruntsfield Place. Jag älskar dem. Vad de säljer är oklart, men de är underbara att titta på.
Nu ska jag återgå till min mediaplanering
Tacksåmyckethejdå
Beata is upptagen.
Tänker inte ens tråka ut er med detaljerna. Igen.
Eftersom min efterlängtade pojkvän kommer hit i början på nästa vecka så har den som bestämmer över lagen om alltings jävlighet sett till att alla mina inlämningsuppgifter ska lämnas in just i slutet på samma vecka. Eftersom jag inte vill plugga när J är här får jag snällt bita ihop och beta av samtliga uppgifter innan han anländer.
Det är ju för övrigt en makalöst viktig dag på fredag. Diskuterade detta med ovan nämnda herre igår.
Det lät ungefär så här:
B: Du...det är något på gång på fredag, det har du inte glömt va?
J: Vad?
B: Du vet vad.
J: Ja, just det ja. Grattis!
B: ?
J: Jo, asså, om jag grattar i förskott nu så behöver jag ju inte oroa mig för att jag glömmer det på fredag. Då är det ju redan gjort liksom.
B: ...
Eftersom jag är lika självupptagen som jag är hetsig och nervöst lagd kan jag bara hålla tummarna att det var en skämt. Man vet dock aldrig.
Brandevakuering.
På väg mot gymmet idag ringde jag Johan. Vi pratade en stund om hur sinnessjukt kallt det har gått och blivit i Edinburgh. Regn och blåst var jag beredd på, men I did not sign up for iskyla. Det är någon form av köldrekord i UK och det går rykten om stundande snöoväder. Just typiskt.
Väl nere på gymmet sprang jag som bäst på löpbandet när det började ljuda en obehaglig signal i lokalen. På signalen följde ett meddelande som sa att det brann och att alla skulle utrymma lokalerna. En normal reaktion hade troligtvis varit att göra som meddelanderösten sa. Ett mindre normal reaktion hade varit att inte röra sig ur fläcken. Ingen inne på gymmet rörde sig ut fläcken. Personalen fick gå runt och förklara för folk att det brann och fråga om vi vänligast kunde ta våra förnuft till fånga och gå ut. Inte ett scenario man förväntar sig skulle följa på ett brandlarm.
Man föreställer sig någon dåre som springer runt i fullständig panik och skriker "det brinner, det brinner". Inte en kollektiv axelryckning med påföljande suck över att behöva avbryta sin träning.
Nåväl, kanske 100 stycken svettiga och sura stackare fick snällt traska ut i iskylan (som sagt, köldrekord. Keep that in mind) och vänta på att brandbilar, brandmän och några viktiga farbröder med walkie-talkies gjorde sin grej. Det var förödmjukande. Folk pekade på oss och skrattade. Som om vi hade valt att stå utomhus i ( -2 grader, sa jag det?) linne och frysa. Till slut visade det sig att problemet inte rörde Virgin utan hotellet som ligger vägg-i-vägg. Vi fick gå in och vad som hände med hotellet vet jag inte. Allt jag vet är att jag fortfarande fryser och antagligen kommer att bli ärrad för livet av händelsen.
Mask.
Ok,ok, det här är ett klipp från FOX-men ändå.
Det späder ju inte alls på min tvätta-händerna-200-ggr-om-dagen-noja.
Jag älskar makens reflektion: "It could have eaten holes through her brain, like in an apple"
Fint är också presentatörens visa uppmaning i slutet: "Do not eat raw pork!"
Oj oj.
Ett museum - flera...muséer? Museum? Museier?
Igår var jag på ännu en liten museumtur..eh...muséetur...ehm..musétur...äsch, tur där jag besökte ett par museum.
Bland annat tittade jag in på Jean Muir utställningen som jag längtat efter att ha tid att besöka sedan den öppnade den 7:e november. Jean Muir var en häftig dam med fötterna på jorden, Hon vägrade t.ex. att kalla sig för designer eftersom hon tyckte att det lät allt för pretentiöst och valde istället att skriva klädgörare på visitkortet. Hon tyckte att "fashion" borde användas i sin rätta bemärkelse, dvs. som ett verb som fritt översatt betyder skapa eller forma.
Hon menade att "Fashion is not art. Fashion is an industry" vilket sammanfattar hennes stil och mentalitet ganska väl.
Take that alla fulla-av-sig-själva modeskapare i världen.
Hann även med en tur ner till underbara lilla Fruitmarket Gallery. En ny utställningen öppnade där häromveckan så jag tyckte det var dax att kolla in den. Close-Up är dess namn och bestod av just close-ups. Vissa intressanta, vissa mest tokiga. Bl.a. hade en kvinna fått sin man att filma hela hennes nakna kropp så nära den som möjligt vilket gav närbilder på mer än vad man kan vara intresserad av. Allt för att betraktaren ska komma så nära konsten som möjligt eller någon annat abstrakt och konstnärlig anledning.
Nästa inlämningstillfällen närmar sig med stormsteg (ett ord som för övrigt används på tok för lite) och som vanligt kommer jag hitta på alla möjliga andra meningslösa saker att göra istället för att plugga som jag borde.
Funderar på att baka lussekatter. Det vore något, det.
Same same, but different.
En klyftig journalist på GP valde att skriva lite om det här, en annan på FT lite om det här.
Skönt att veta att GP håller fortet i GBG. Word.
JAAAAAAAA!
Fick feedback på min Marketing, Culture & Consumption essay precis.
75% baby. 75 %.
Det låter kanske inte enastående men enligt uppgift får bara 10 % av alla Napier studenter 75% eller mer i betyg (lite annorlunda system som ni kanske förstår) så det är en big deal. Och jag är inte ens äkta engelsktalande.
Min fabulousness translates alltså. Good to know.
Kontentan är i alla fall att jag gjorde väldigt bra ifrån mig och det är det viktigaste. Det och att jag får tillfälle att skryta lite tack vare just detta faktum.
HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!
Det enda som är bra med julen är lussekatter
...och herre min je vad jag skulle göra för en liten rackare just nu.
Oj, vad jag ska äta lussekatter när jag kommer hem över jul. 100. Minst.
Idag har jag varit vansinnigt ambitiös och läst mängder i min fina Strategic Advertising Management bok och gjort en hel del research inför kommande Media Buying Plan. Den ska lämnas in fredagen den 5:e december men eftersom jag får finbesök den 2:e-7:e december måste den vara färdig måndagen den 1:e.
Vår module leaders pitch av ovan nämnda uppgift gick till ungefär så här:
Mark: Det här är den absolut tråkigaste uppgiften ni kommer behöva traggla er igenom i hela era liv och jag tycker synd om er som behöver göra det.
Samtliga studenter i kör: Suck.
Sååå himla farligt är det faktiskt inte. Det gäller bara att hitta rätt siffror som backar upp det man vill säga.
Var det något jag lärde mig under vår underbara Medierna i samhället kurs (utöver det faktum att 95% av alla journaliststudenter är konstiga, konstiga varelser) så var det att det går att hitta statistik som stödjer nästan vilket märkligt argument som helst. Amen.
Utöver Media Buying planen så har jag ett test nästa vecka som jag behöver plugga inför. Dessutom måste jag hänga med i FT samt välja ut ett varumärke för slutuppgiften i Dynamics of Branding . It´s a hard knock life, som man säger.
Pizza på det kanske?
Ja.
Haggis and Whiskey
Vissa åt haggis
Andra luktade på whiskey
Vissa jammade lite
Andra posade lite
Overall, en bra kväll.
Inga from Sweden
Då var ytterligare en hård vecka avklarad.
Jag vet, det är bara onsdag, men eftersom min kurser enkom har lectures och tutorials på måndagar, tisdagar och onsdagar är jag fri som en fågel resten av veckan. Ja, bortsett från diverse inlämningsuppgifter som ska skrivas, research som ska göra och annat som ska hinnas med förstås.
Blev klar med förra veckans evighetsuppsats i god tid och firade fredagskvällen med en tjoahadelittanlejhej-kväll. Maria hade 9 co-students från Chalmers här och hade tillfället till ära styrt upp förfest hos sig. Eftersom samtliga deltagare på festen blev utslängda efter att ha "spelat för hög musik" (och jag därmed fått alla mina förutfattade meningar om studentboenden som någon form av evigt-festande-inga-hämningar-tillhåll raserade) begav vi oss ner mot Grassmarket en snabbis och sedan vidare till hell-on-earth-Espionage. Sistnämnda klubb är inte min bästa. Tänk Kos möter Lisebergsfest möter labyrint. Krydda med en maxålder på 19 år och tjejer i princip utan kläder.
Hursomhelst så lyckade vi ha mycket trevligt, något som nedstående bild kan intyga:
Taxiresan in till stan kommer vara ett minne för livet. Någon valde att lägga sig på golvet eftersom det inte fanns tillräckligt med säten. Denna någon kom sedan även att bli nekad inträde på Espionage. Kommentar överflödig.
Lördag blev det brunch på världens bästa Kilmanjaro och en kortare pubrunda på kvällen. Olof, Johan jag började på en liten mexikansk bar. Lokalen hade nog sett sina bästa dagar, men stället var trevligt. Det dundrade in ett gäng ytterst välklädda skottar i såväl kiltar som baskrar, och det är ju alltid något av en stämningshöjare.
Nu ska jag fira min lediga eftermiddag med att traska ner till gymmet.
Vem vet, jag kanske pluggar lite ikväll också om jag verkligen känner för att festa till det?
Tacksåmyckethejdå
Miss Muscle
Jag var på gymmet för en introduktions-session för att lära mig hur maskinerna funkar, få lite träningstips och annat. Fick prata med en käck australiensare vid namn Dale som började mötet med att lite uppfriskande skrämma upp mig med att berätta om alla äckliga saker som händer med kroppen när man äter dålig mat. Efterom jag inte är rädd för att ta på mig liiite mer än vad jag egentligen klarar av stod jag och flexade i en konstig benmaskin liiite för länge. Dale berättade om en tysk tjej som tränar där som alltid säger JAAAAAA (tänk tyskt AAAAA) till allt han säger och delgav mig även att han tyckte att det var hemskt fascinerade att uttrycket "yepp" tagit sig hela världen från Australien till Sverige - allt hann vi med under mina pågående benövningar. När jag till slut hade jobbat upp tillräckligt med mjölksyra i benen för att inse mig besegrad av maskinj-veln skulle jag börja slingra mig ur den, men fastnade och blev stående (nu med ytterligare lite mjölksyra i benen) i en mycket obekväm position. Jag fick panik och allt blev hemskt pinsamt. Hade jag varit med någon jag kände hade jag troligtvis bara garvat åt den komiska situationen, men nu var det ju inte så utan det blev istället lite konstig stämning. Dale har kanske 400 kg muskler och det vore ju inte riktigt jag att erkänna att jag trots avsaknaden av muskelmassa skulle vara svagare än han. Hursomhelst, så kunde jag inte skaka bort visionen av hur idiotisk och o-cool jag måste sett ut utan började fnissa okontrollerat lite då och då under resterande instruktioner. Till slut påpekade jag för Dale att det "visst blev lite tokigt innan, hehe" varpå han också började skratta och erkände att han tänkt samma sak men inte vågat skratta åt mig eftersom han var rädd att jag skulle börja gråta. Vilken gentleman. Jag fick hjälp med att göra ett träningsschema i alla fall. Med lite tur vågar jag mig tillbaka för att faktiskt försöka mig på det.
Tyvärr har de någon fånig regel om att man inte får fota inne i omklädningsrummen (tydligen så kanske vissa skulle ta illa upp av att bli smygfotade utan kläder på) vilket är hemskt synd eftersom de är så fräscha och varma och alldeles, alldeles underbara (omklädningsrummen alltså!) och har man väl kommit in vill man aldrig gå där ifrån igen.
Så här ser det utanför i alla fall:
Eftersom jag skrivit klart min evighetsuppstas idag unnade jag mig det här till middag:
Nu ska jag kasta bort lite tid på Facebook eller göra något annat meningslöst som jag inte haft tid till de senaste två veckorna.
Hurra!
This is how I work.
Frågor på det?
Fullkomligt klart och välorganiserat i mitt huvud. Not so much på skrivbordet.
Topp 3: Märkligaste frukostar so far
3. Mamman på busshållplatsen som tryckte i sin lille unge (han satt i en vagn så då kan han inte varit så gammal va? Sara?) fyra stycken Kinder chocolate bars kl 8 på morgonen. Tråkig sugar rush.
2. Tjejen framför mig i kön på Café Nero häromdagen som valde att starta sin dag med en stor latte och en påse salt och vinäger chips.
och på en välförtjänt förstaplats:
1. Full scottish breakfast överlag. Varför vill man börja dagen med att förstöra den? 
A Partial Print
OCH, mina vänner, då ska ni veta att min åsikt är sjukt viktig eftersom mina strenghts (as voted by my friends) are:
1. Most creative
2. Most reliable
och
3. Best taste in music
Så det så.
Valvaka? Bra ord!
Varför lyckas jag alltid övertala mig själv om att det är bättre att åka hem på min tisdags-evighets-håltimma istället för att stanna kvar i skolan och plugga? Dumt.
På fredag ska uppsatsen i Marketing, Culture & Consumption in och jag har inte riktigt kommit igång än (läs: inte whatsoever) så jag hade tänkt sätta igång med den nu. Any minute now.
I morse gick jag en specialväg till busshållplatsen. Första stopp - Kilmanjaro - Edinburghs bästa kaffeställe! De är de enda (jag hittat) i stan som inte: a, overchargar & b, tittar på mig som om jag var vandrande bergs-lepra när jag beställer en latte med fyra espressoshots i stället för deras annars vanligt förekommande en. Jag genade över Nicholson Square för att ta bussen vid Forrest Road och för att passa på att fota den här trevliga gatan. Tjusigt, eller hur?
Ikväll är det ju som bekant val i Det Stora Landet I Väst och det är inte helt omöjligt att jag försöker hålla mig vaken (en stund i alla fall) för att se hur det går. Innan dess är det Advertising Theory and Practice lecture och eventuellt en liten tur till gymmet. Sen var det ju det där med uppsatsen också.
Stay classy, San Diego
What the...?
Om det finns ens en gnutta seriositet bakom är den rakt igenom fånig.
Om paketeringen bygger på någon form av omvänd psykologi så fungerar det ju uppenbarligen.
Jag köpte den ju. Visserligen på trots, men ändå.
It is time.
hej då hej hej
p.s. De har free towel service och en vän här brukar gå till gymmet bara för att duscha och raka sig. Helt rätt. d.s.
Hallo-himla-ween
Man kan lugnt säga att Halloween är en ganska mycket större grej här än i Sverige.
Jag trodde att jag skulle komma undan med att ha på mig en orange klänning och hävda att jag var en pumpa, men insåg ganska kvickt att jag inte på långa vägar spelade i samma liga som vissa andra.
Johan, Olof, Steffen och jag tittade på outfits igår efter inlämningen av min Creative Brief. Jag letade förtvivlat efter en liten pumpahatt för att komplettera min look, men tydligen var de slutsålda överallt. Det fanns en hel del fantastiska kill-kostymer men utbudet för tjejer var ganska mycket mer begränsat. Alternativen var sexy girl-cop, sexy nurse, sexy maid eller annat sexy och don´t even get me started on hur idiotiskt och orättvist det är. Trots detta lyckades jag hitta en orange klänning, gröna strumpbyxor och gröna band att knyta i håret och kände mig ganska nöjd fram till att vi möttes upp hemma oss mig på en fördrink och förberedelser.
Olof förvandlades till The Joker: 
Johan blev det här: 
Efter en liten drink hos mig fortsatte Johan och Steffen till Johans klasskompis och Olof och jag promenerade ner till Grassmarket och en fest där alla var otroligt fantasirikt utklädda. Efter ett par timmar fattade jag det felaktiga beslutet att förflytta mig till Johans klasskompis fest och därmed gå ut och leta taxi. Lättare sagt än gjort. Tänk 12-slaget på nyårsafton. Efter att ha använt alla mina bästa fixa-taxi-trix ca 45 minuter senare kom jag fram till att det kanske var bästa att ta min bristfälliga outfit och knalla hemåt. Så det gjorde jag.
Och det, mina vänner, var min Halloween.
